Tjorven

Efter flera års tjatande om en hund, var jag nära att ge upp. Mina föräldrar tyckte att det var ett för stort ansvar och menade att det skulle bli problem om vi reste bort. Men så till slut en dag gav de vika för min envisa längtan.

Jag var tio år och hade varit på besök hos släktingar. När jag kom hem möttes jag av mina föräldrar på tågperrongen i Göteborg. Då jag steg av tåget såg jag bara att min far höll i ett koppel som ledde till en liten, ullig, svart valp. Jag trodde inte mina ögon. Vems är den, frågade jag och pappa svarade, den är vår… eller din. Vilken lycka, jag hade äntligen fått en hund!

Hon var av blandras, närmare bestämt schäfer och lapphund. Pappa hade köpt henne hos en bonde för 50 kronor. Jag döpte henne till Tjorven efter ett populärt TV-program. För mig var hon den vackraste hunden som funnits på denna jord. All min lediga tid tillbringade jag med Tjorven, ofta gick jag upp ovanför Slättadamm där Brukshundklubben låg. Först satt jag bara på avstånd och tittade på de stora mäktiga gubbarna som med stor pondus dresserade sina hundar. Själv hade jag alla odds emot mig. Jag var tio år, flicka och hade en blandras.

Jag blev så imponerad av de lydiga hundarna jag såg. De hoppade över ett två meter högt klätterhinder och hämtade en apportbock och hoppade tillbaka igen. De gick fot och låg stilla utan att gubbarna höll i dem. Så en dag bestämde jag mig för att ta mig lite närmare. Kanske fanns det någon som ville lära mig och Tjorven hur man gjorde. Tjorven blev jätteglad när hon såg att vi var på väg mot de andra hundarna. Hon skällde, hoppade och drog i kopplet i hopp om att få busa runt lite. Gubbarna tittade stint på mig och tyckte väl att jag hade en förskräckligt ouppfostrad hund. Jag blev livrädd och stannade tvärt men Tjorven fortsatte med sina glädjeskutt, glatt skällande.

Så tog en av gubbarna sats och stegade fram mot mig.  -Så där får väl inte hunden uppföra sig, röt han med barsk stämma.  Sen tog han ifrån mig Tjorven och gav henne några kraftiga ryck i kopplet. Tjorven blev så rädd att hon slängde sig ner på marken och skrek, jag började gråta och sprang fram till gubben och slet till mig kopplet. Jag rusade från platsen det fortast jag kunde. Denna händelse avskräckte mig dock inte från att gå dit igen.  Tjorven och jag återgick till att sitta uppe på berget och kika och så småningom vågade jag mig närmare igen. Men om någon av gubbarna kom emot mig så sprang jag iväg. Detta var min första kontakt med Brukshundklubben och året var 1963.

Tjorven blev så småningom ganska lydig, så till vida att hon gick lös överallt och kom när man kallade på henne, för det mesta. Lite sitt och ligg kunde hon också ibland. En gång när Tjorven och jag var ute var hon som vanligt lös. Jag gick och åt på ett äpple och ”skrotten” kastade jag ut på vägen cirka tio meter från oss. Vad jag inte såg var att det kom en bil körande, en polisbil dessutom. Tjorven skulle naturligtvis undersöka vad det var jag kastade så hon rusade rakt ut framför polisbilen. Den här gången kom hon inte när jag kallade. Bilen körde väldigt långsamt och knuffade till Tjorven så att hon ramlade omkull. Minns att jag blev så rädd att jag kissade på mig. Polisen skällde ut mig ordentligt för att jag haft hunden lös så nära vägen. Tjorven klarade sig utan skador, men jag blev ordentligt uppskrämd. Än idag låter jag aldrig en hund gå lös i närheten av en väg oavsett hur lydig den än är!