Grov misshandel av hund!

Detta var en av rubrikerna som man kunde läsa i smålandstidningarna i början på -80 talet. Vidare beskrev man hur en man hade i sitt drogade tillstånd fått för sig att hans hund var en djävulens avkomma och skulle slås ihjäl offentligt. Så han går ut på torget i staden han bodde och började sparka på sin hund så alla kunde se. Folk försökte ingripa men då gick han på även dem med sparkar och slag. När den lilla schäfertiken blev  så illa däran och blodet rann ur hennes mun så till slut blev hon blev medvetslös. Då lyfte han upp henne i skinnet och kastade henne i backen gång på gång. Stampade på hennes huvud och fortsatte sparka. När polisen äntligen kom så tog han upp den medvetslösa hunden och kastade henne mot dem!

Polisen fick till sist på honom handfängsel och hunden började så smått kvickna till, då sliter sig mannen från polisen och börjar återigen sparka på hunden, sen rymmer han med handfängslen på sig! Naturligtvis kom polisen ikapp honom. Hunden togs till veterinär och konstaterades att hon hade utsparkade tänder, skadad rygg, allmänt blåslagen och ordentligt omskakad. Hon omhändertogs av polisen i väntan på vad man skulle göra med henne! Man kan liksom inte bara avliva någon annans hund utan ägarens medgivande. Ägaren satt bakom lås och bom för narkotikabrott och djurmisshandel och hade ingen tanke på att ge upp hunden. Tack och lov blev han sedermera dömd till att inte handa ha djur! Vilket är väldigt sällsynt!

Lady hette hon, var 2 år gammal och av rasen schäfer. Djurskyddet i Växsjö förbarmade sig över hunden och ringde mig som då arbetade som dressör på Sofielunds Hundskola i Arboga. Vi hade en omfattande omplaceringsverksamhet så självklart så ville jag ta emot denna hund för att om möjligt hitta ett bra hem där hon kunde få vara trygg! De kom inkörande på gården med hunden  som var väl inburad då det fått uppgift om att hon kunde vara farlig och gå till anfall i sin rädsla. Jag öppnade bakluckan och hade laddat handen  med köttbullar och sträckte fram den mot den  lilla tiken som satt upptryckt i hörnet. Hon tittade på mig med stora förskräckta ögon och jag började gråta för jag visste vad hon hade varit med om. Försiktigt tog hon köttbullen och jag kunde ta ut henne ut bilen då hon redan hade ett koppel på sig! Vi gick en promenad och sedan flyttade hon in hos mig och min familj som bestod av man, barn, Newfoundland och Riesenschnauzer.

Problemet var dock fortfarande att ägaren tillika killen som misshandlat henne vägrade skriva över henne på mig. Efter ett tag och många turer med polis och djurskydd fick jag kontakt med hans advokat som övertalade honom att skriva under överlåtelsen där jag fick ta över henne. Då tidningarna hade stort intresse i vad som hade hänt med Lady så skrevs det ganska mycket om henne. Hon anpassade sig snabbt in i familjen men hade alltid svårt för okända människor. Strax efter att hon flyttat in hos mig så fick jag ett brev från en kvinna.

”Hej Carina!
Jag grät av glädje när jag läste i tidningen idag. Jag har haft hunden Lady boende hos mig och tyckt om henne redan från början. Jag känner pojken väl för han har varit fosterbarn hos oss i 2 år. Sedan gick det inte längre för alla problem. Men du ska ha ett stort tack Carina och alla ni andra på hundskolan. Nu vet jag att dessa bedjande ögon som sett på mig så många gånger äntligen är lyckliga.
Krama henne från Gun Xxxxx”

Lady var godheten själv om man lärde känna henne men hon litade aldrig på främmande människor. Minns ett tillfälle när en främmande person klev in på tomten med en portfölj i handen och Lady med ett illvrål rusade emot honom och var jättearg. Jag rusade efter och hann hejda Lady från att angripa inkräktaren som jag tror hade kissat på sig. Jaha, sa jag och frågade vad han ville! Med stel blick någonstans i fjärran sade han…Ska det vara en dammsugare? Jag svarade,  Nej tack och han sa adjö, vände på klacken och gick. Kan tänka mig att han bytte jobb efter denna händelse!

Lady hade problem med återkommande EP-anfall vilket troligen berodde på de sparkskador hon hade fått i ryggen vid misshandeln. Trots medicinering så eskalerade anfallen. Vid varje anfall så var hon helt borta när hon kvicknade till och visste inte vem jag var. Så många tårar jag fällde för denna hund  och vid 5 års ålder kunde hon ha 8-10 anfall om dagen. Detta var inget värdigt liv så då beslutade jag mig för att hon skulle få somna in. Jag är ändå glad för att jag kunde ge Lady ett bra liv i tre år! Tänker så ofta på henne!

Just denna, min fina schäferflicka Lady, blev anledningen till mitt fortsatta liv med rasen Schäfer.

                                           Jag och Anders Hallgren med mina hundar Fonzie, Lady och Sotis.